Babypottning efter 1 år – bryggan till potträning

Någon gång efter ettårsdagen slutar babypottning att vara något du gör med ditt barn och blir något ni gör tillsammans – tills det en dag är något barnet mest gör själv, med dig som assistent. Den här guiden handlar om just den bryggan: från pottning på ditt initiativ till potträning på barnets.

Vi står med ett ben på var sida själva. Vår yngsta på två månader pottas för fullt just nu, medan vår treåring gick hela vägen över bron som liten och blev helt blöjfri vid två års ålder – hennes pottresa är alltså avslutad sedan länge. Så här i efterhand är vår starkaste känsla från hennes period mellan ett och två år: släpp taget lite tidigare än det känns naturligt. Barnet kan mer än man tror.

Först: det är ett utmärkt läge att börja också

Har ni aldrig pottat och barnet just fyllt ett? Då börjar du inte för sent – du börjar snarare precis när svensk rådgivning tycker att det är läge. Enligt 1177 är det bra att börja med pottan innan barnet börjar gå, och runt ett års ålder härmar barn gärna andra, vilket gör det till en bra ålder att prova pottan eller toaletten. Barn mellan ett och två år börjar dessutom visa tecken på att vara redo att sluta med blöja, till exempel genom att bajsa på regelbundna tider och ha torr blöja under längre stunder.

En nystart vid ett år ser förstås annorlunda ut än med en bebis på ett par månader: mindre hållande över toaletten eller handfatet, mer huksittande på pottan vid fasta rutintider, härmande och lek. Men grundtanken är densamma – du erbjuder pottan kravlöst vid rutintillfällena och när barnet visar behov, och hur mycket blöja som är kvar däremellan väljer ni själva. Vissa familjer är i princip blöjfria redan nu; vi hade blöjan på och pottade vid varje byte, vilket var den enklaste vägen in för oss. Grundupplägget i vår kom igång-guide fungerar med små justeringar även här.

Låt barnet leda

Det som förändras mest efter ett år är viljan. Ettåringen har åsikter, och pottan är inget undantag. Vår erfarenhet är att det bästa man kan göra är att växla roll: från den som bestämmer när det är pottdags till den som gör pottan tillgänglig och svarar på barnets initiativ.

Konkret betyder det:

• Pottan står alltid framme på samma plats, i barnets höjd, nåbar utan hjälp.
• Kläder som barnet rår på. Mjukisbyxor utan knappar, eller hemma gärna bara underdel-fritt. Många i EC-världen svär vid grenöppna byxor just i den här åldern.
• Du erbjuder färre gånger, men svarar blixtsnabbt när barnet visar behov. Ett barn som pekar mot badrummet och möts av "vi tar det sen" kan snart sluta peka.
• Nej betyder nej. Barnet får tacka nej till pottan utan tjat. Nästa erbjudande kommer ändå, vid nästa naturliga tillfälle.

1177:s linje är densamma: gör det som känns bäst för både barnet och dig, var positiv och tillåtande. Det är befriande läsning de veckor när allt känns motigt.

Härmandet är din bästa hjälp i det här. 1177 lyfter fram att barn runt ett år gärna härmar, och det stämmer på pricken med vad vi såg hemma: inget vi sa om pottan var i närheten så effektivt som att barnet fick följa med in på toaletten och se hur vi gjorde. Sitt på toaletten medan barnet sitter på sin potta bredvid. Låt en nalle "kissa" i pottan. Kommentera lagom mycket och låt härmningen göra jobbet.

Ord och tecken för potta, kiss och bajs

Bron till självständighet byggs av språk. Ett barn som kan säga eller visa "kissa" behöver inte längre bli avläst – det kan berätta. Så här hjälpte vi språket på traven med vår treåring:

• Sätt ord på allt som händer, varje gång. "Nu kissar du i pottan." "Kom det bajs?" Korta ord, samma ord, alla vuxna använder samma.
• Ge barnet tecken innan talet finns. Vi lärde vår äldsta ett tecken för bajs: en knuten näve som lyfts upp. Men enkla babytecken eller barnets egna påhitt – en klapp på blöjan, en pekning mot badrummet – fungerar precis lika bra. Poängen är inte att tecknet är "rätt" utan att ni två menar samma sak med det.
• Bekräfta varje försök till kommunikation, även när den kommer efteråt. Ett barn som säger "kiss!" och pekar på pölen på golvet, eller "bajs!" och klappar på blöjan, har inte misslyckats – det har just berättat för dig, i efterhand. Nästa steg är att berättelsen kommer lite tidigare. Hur man svarar lugnt i pölsituationen har vi skrivit mer om i inlägget om att hantera missar.

En ärlig brasklapp om tecknen: vår äldsta använde bajstecknet flitigt – och upptäckte ganska snart att den där lyfta näven också var en pålitlig nödutgång ur situationer hon tröttnat på. Fler bajslarm än vad som var statistiskt rimligt kom i bilstolen och matstolen. Vi svarade på dem ändå, för ett tecken som ibland missbrukas är fortfarande ett barn som kommunicerar, och de falska larmen klingade av i takt med att orden kom. Men gå inte på nitarna med alltför stor förvåning.

Någonstans här brukar det också klicka på riktigt: första gången barnet självt går bort till pottan, sätter sig och kissar eller bajsar, helt utan förvarning. Med vår treåring kom de självständiga pottbesöken i perioder – först en gång i veckan, sen dagligen, sen som norm. Räkna inte med en rak linje: veckor av egna initiativ kan följas av veckor där allt går via dig igen, särskilt när något stort händer i barnets liv. Det är inte tillbakagång, det är hur inlärning ser ut hos små barn.

Från babypottning till potträning – vad är egentligen skillnaden?

Rent praktiskt flyter det ihop, och det är hela poängen: familjer som pottat länge brukar inte ha någon tydlig "potträningsvecka" alls. Men begreppen är olika, och skillnaden – babypottning som kommunikation från spädbarnstiden, potträning som barnets egen inlärning mot blöjfrihet – har vi rett ut ordentligt i guiden om babypottning kontra potträning.

Det ni bygger nu är potträningens beståndsdelar, en i taget: känna igen behovet, ta sig till pottan, få av kläderna, sitta kvar, och till sist säga till i förväg. Rikshandboken i barnhälsovård lyfter att träningen ska ske i en positiv, tillåtande atmosfär och att uppmuntran i första hand ska gälla att barnet sitter på pottan, inte bara resultatet i den. Håll fast vid det även när målet – blöjfritt på dagen – börjar skymta. Hos oss kom det målet i mål av sig självt: vår äldsta släppte blöjan helt vid två års ålder, utan någon särskild träningsvecka – vilket många barn gör i den åldern, pottade eller inte. Dagarna brukar för övrigt vara klara långt före nätterna; hur vi tänker kring blöja och potta nattetid finns i guiden om nattpottning.

Ett vanligt mönster i den här åldern är annars deltidslösningen: blöjfritt hemma, blöja på förskolan och på utflykter. Det är inget fusk utan en helt rimlig medelväg – vi har skrivit om hur blöjfri på deltid kan se ut i praktiken.

Just förskolan är värd ett eget samtal. Berätta för pedagogerna var ert barn befinner sig – att hen är van vid potta, vilka ord eller tecken ni använder, och hur ni brukar göra vid missar. Vår erfarenhet är att de flesta förskolor gärna möter upp när de vet vad barnet kan, men att de inte kan gissa sig till det. Var samtidigt beredd på att pottrutinen ser annorlunda ut i en barngrupp än hemma i badrummet, och låt det vara okej. Barn är ofta bra på att hålla isär världar; ett barn som har blöja på förskolan och pottar hemma blandar sällan ihop systemen.

När barnet vägrar

Så till det ofrånkomliga: perioder när pottan är det värsta barnet vet. Efter ett år kan vägran vara både högljudd och långvarig, och den kommer ofta i samband med annat stort – syskon, förskolestart, en utvecklingsspurt, eller bara ettårig självständighetsträning i allmänhet.

Två saker att hålla i. Den första kommer från 1177 och är den viktigaste regeln i hela den här guiden: tvinga inte ett barn att sitta på pottan eller toaletten – det kan göra att barnet upplever pottan som något obehagligt och dåligt. All press du tar till i dag betalar du tillbaka med ränta i motstånd i morgon.

Den andra är från oss: vägran är nästan alltid en fas, inte ett facit. Backa till det minsta ni kan enas om – kanske bara att pottan får stå kvar i badrummet – och låt barnet återerövra den i egen takt. Blir det en riktig, utdragen strejk finns vår samlade krishantering i inlägget om pottstrejk.

Och om något mer än viljan oroar – om barnet verkar ha ont när det kissar eller bajsar, blir förstoppat eller plötsligt ändrar mönster – ska du alltid stämma av med BVC.

Det är inte en tävling med målsnöre

Ett sista ord på vägen. Efter ett år börjar omgivningen ställa frågor: "Är hen inte torr än?" eller tvärtom "Kan så små barn verkligen gå på pottan?". Låt det rinna av dig. Barn blir redo i olika takt, och 1177:s råd om att följa barnets tempo gäller åt båda hållen. Ni har gett ert barn en tidig, trygg relation till pottan – bron till blöjfrihet får ta den tid den tar att gå över.