De 5 vanligaste misstagen när man börjar med babypottning

När vi började potta vår treåring – som då var en bebis på några månader – trodde vi att vi hade läst på ordentligt. Ändå gick vi rakt in i flera av de klassiska fällorna. Med vårt andra barn, som nu är två månader, gör vi mycket annorlunda. Inte för att vi blivit perfekta, utan för att vi vet vilka misstag som kostar mest energi.

Här är de fem vanligaste misstagen vi ser (och själva har gjort), och vad du kan göra i stället. Är du helt ny? Börja gärna med vår guide om att komma igång med babypottning först.

1. Att stressa över missar

Det här är det största misstaget, och det vi själva föll djupast i. De första veckorna med vår äldsta räknade vi träffar som om det var en tävling. En dag med många missar kändes som ett misslyckande, och den känslan smittade av sig på hela pottsituationen.

Sanningen är att missar är en del av babypottning – inte ett undantag från den. Bebisen kissar många gånger per dag och bajsar därtill, och du kommer inte att fånga allt. Ingen gör det. Blöjan är ju dessutom på hela tiden, så en miss är aldrig mer än en blöja som gjorde sitt jobb. När vi slutade räkna och började se missarna som information ("aha, hon kissar oftast direkt efter maten", "bajset kommer nästan alltid vid morgonbytet") blev allt lättare. Vi har skrivit mer om det tankesättet i vårt inlägg om att hantera missar och bakslag.

Ett konkret tips: bestäm dig i förväg för att missar är okej. Ha ombyten framme, torka upp utan kommentar och gå vidare. Bebisen märker din stress långt tydligare än du tror.

2. Att ignorera – eller övertolka – signaler

Här finns två diken, och vi har kört ner i båda.

Det första diket är att missa signalerna helt. Många bebisar visar på något sätt att de behöver – de blir oroliga, gnyr, vrider sig, tappar fokus vid amningen. Och glöm inte bajset: krystande, pruttar och plötslig gnällighet är för många små bebisar de allra tydligaste tecknen. Vår yngsta på två månader gnyr när det är på väg, och det är bajset och pruttarna som verkar ge henne störst lättnad när vi håller henne över toaletten eller handfatet. I början med vår äldsta såg vi ingenting av det här. Det tog några veckor av observation innan mönstren klarnade, och det är helt normalt.

Det andra diket är att övertolka. Efter ett tag såg vi "pottsignaler" i precis allt: varje grimas, varje ljud, varje sparkande ben. Resultatet blev att vi erbjöd pottan konstant, och vår dotter tröttnade – förståeligt nog.

Lösningen för oss blev att luta oss mer på timing än på signaler: efter sömn, efter mat, före utflykt. Timingen är pålitlig även de dagar signalerna är otydliga, och den kräver ingen tolkning klockan sex på morgonen. Signalerna blev ett komplement, inte hela metoden – och lustigt nog blev vi bättre på att se dem när vi slutade jaga dem. Vi går igenom båda delarna ordentligt i guiden om signaler och timing.

3. Att vara inkonsekvent med rutinerna

Med vår äldsta kunde vi potta intensivt i tre dagar, sedan glömma bort det i en vecka, sedan börja om med dåligt samvete. Det fungerade dåligt – inte för att bebisar kräver perfektion, utan för att rutiner är det som gör pottan begriplig för dem.

Det som räddade oss var att koppla pottan till fasta hållpunkter som ändå händer varje dag – framför allt blöjbytena, plus uppvaknandet på morgonen och efter varje sömn. Blöjbytet är stommen i hur vi gör i dag: blöjan är på som vanligt, och varje gång den ändå ska bytas erbjuds pottan eller toaletten. Då behöver ingen komma ihåg något extra. Även på dagar när allt annat är kaos blir det några pottillfällen, och kontinuiteten består. Ett annat knep som hjälpte oss var att alltid använda samma ljud eller ord vid pottan – det klassiska "psss" – så att själva situationen blev igenkännbar även när tid och plats varierade.

Observera att konsekvent inte betyder heltid. Att potta bara vid blöjbytena eller bara hemma är helt rimligt – vi har skrivit om hur bra det kan fungera i inlägget om att potta på deltid. Det viktiga är att det du gör är någorlunda förutsägbart för barnet.

4. Att jämföra med andra

Någonstans finns det alltid en förälder vars bebis "aldrig bajsar i blöjan" och "signalerar supertydligt sedan födseln". Vi vet, för vi läste om dem klockan tre på natten och kände oss misslyckade.

Jämförelser är gift av två skäl. Dels för att bebisar är olika på riktigt – vissa signalerar tydligt, andra knappt alls, och det säger ingenting om dig som förälder. Dels för att det du ser av andras pottning sällan är hela bilden. Missarna, strejkerna och tvivelperioderna hamnar sällan i berättelsen.

Våra två barn är varandras motsatser i pottan, trots samma föräldrar och samma upplägg. Vår äldsta signalerade tydligt men strejkade ofta; vår yngsta är lugn på pottan men betydligt mer svårläst. Om jämförelser mellan syskon inte ens håller, håller jämförelser med främlingar på nätet definitivt inte.

Samma sak gäller för övrigt mycket av det som sägs om babypottning i stort – det cirkulerar en hel del påståenden åt båda hållen, och vi har bemött de vanligaste i inlägget om myter om babypottning.

5. Att ge upp för tidigt

Många börjar med stora förväntningar, får en tuff vecka och drar slutsatsen att "det inte fungerar på vårt barn". Vi var nära den punkten själva runt fyramånadersåldern, när vår äldsta gick igenom en period då hon spände sig och grät vid pottan.

Det som hjälpte oss var att skruva ner ambitionen i stället för att sluta helt. Vi gick ner till ett enda pottillfälle om dagen – morgonkisset, som nästan alltid satt. Efter någon vecka var motståndet borta och vi kunde bygga upp igen. Om ditt barn plötsligt vägrar pottan helt har vi ett eget inlägg om pottstrejk och vad du kan göra åt den.

Här är det också värt att nämna vad 1177 säger om potta och toalett i stort: tvinga inte ett barn att sitta på pottan, eftersom det kan göra att barnet tycker att det är något obehagligt. Principen stämmer precis med vår erfarenhet av bebisar. Paus är alltid bättre än tvång.

Det viktigaste vi lärt oss

Om vi ska koka ner fem misstag till en enda mening blir det: babypottning fungerar bäst när den är kravlös. Kravlös mot bebisen, som aldrig ska pressas till pottan. Och kravlös mot dig själv, som inte behöver fånga allt, tolka rätt varje gång eller prestera som någon annan.

Vi gjorde alla misstagen ovan i olika grad, och det gick bra ändå. Vår äldsta pottades hela bebistiden, vår yngsta pottas nu, och det som avgjorde var inte att vi gjorde allt rätt – det var att vi fortsatte, i lagom skala, på ett sätt som fungerade i vår vardag.

Har du fler frågor om hur man kommer igång? Titta i våra vanliga frågor eller läs vidare i kom igång-guiden.