7 vanliga myter om babypottning – vad stämmer egentligen?

När vi berättar att båda våra barn har pottats sedan de var små bebisar – vår äldsta tills hon blev helt blöjfri vid två, och nu vår yngsta på två månader – får vi alla sorters reaktioner: nyfikna frågor, höjda ögonbryn och ibland ren oro. Det är begripligt – i vår omgivning är det få som ens hört talas om vad babypottning är. Här går vi igenom de sju invändningar vi hör oftast, och är noga med att skilja på tre saker: vad forskningen säger, vad svenska officiella råd säger och vad som bara är vår egen erfarenhet. Där kunskapsläget är tunt säger vi det rakt ut.

Myt 1: "Det är skadligt för barnets utveckling"

Det här är den allvarligaste invändningen, så vi tar den först. Oron bottnar ofta i idén att barn måste ha nått en viss psykologisk mognad innan de får kontakt med pottan – ett synsätt som länge har dominerat råden i västvärlden. Det synsättet finns på riktigt bland professionella, och det ska sägas ärligt: alla experter tycker inte lika här.

Men vad går faktiskt att belägga? Rikshandboken i barnhälsovård – underlaget för svenska BVC – skriver att den forskning som finns i dag inte säger när det är bäst att börja pott- eller toaletträna barn, men att det verkar vara bäst att inte börja alltför sent. Samma källa konstaterar att det är känt att barn kan tränas i mycket tidig ålder genom att föräldrarna observerar barnets vanor. Och 1177 nämner uttryckligen att det går att låta bebisar bajsa och kissa i handfatet, på toaletten eller i pottan när de är riktigt små.

Det finns också forskning från länder där tidig pottning är norm. En serie studier i Vietnam följde barn som pottats från födseln upp till tre års ålder: i intervjustudien använde alla barn pottan vid nio månaders ålder, de flesta klarade toalettbestyren i stort sett själva vid två år, och forskarna rapporterade inga negativa effekter – tvärtom en god blåsutveckling. Det är små studier, och frånvaro av påvisad skada är inte samma sak som ett vattentätt friskhetsintyg. Men det ärliga svaret är: vi har inte hittat någon forskning som visar att lyhörd pottning utan tvång skadar barn. Det alla källor däremot är överens om är att tvång är fel väg – 1177 skriver att man inte ska tvinga ett barn att sitta på pottan, eftersom det kan göra att barnet upplever det som något obehagligt.

Myt 2: "Barnet blir stressat"

Det kan barnet absolut bli – om man pressar. Men babypottning som vi och de flesta andra utövar den bygger på det omvända: den vuxne följer barnet, inte tvärtom. Rikshandboken betonar att potträning, oavsett när man börjar, bör ske i en positiv och tillåtande atmosfär.

Vår erfarenhet är att bebisen snarare blir nöjd – vår yngsta är som mest belåten precis efter att hon fått bajsa i pottan i stället för att ligga i det. Pottstunden hemma hos oss ser för övrigt ut som vilken gosig omvårdnadsstund som helst: bebis lutad mot mammas mage, lite småprat, klart på en minut. Och när ett barn protesterar? Då avbryter man. Punkt. Perioder när barnet inte vill är så vanliga att de har ett eget namn; vi har skrivit om hur vi tar oss igenom en pottstrejk utan att tjata.

Myt 3: "Det är bara möjligt om man är hemma på heltid"

Nej. Babypottning är en skala, inte allt eller inget: i ena änden finns familjer som kör i princip blöjfritt på heltid, i andra änden de som bara fångar morgonbajset – och alla nivåer räknas. Blöjupproret, Sveriges ideella förening för EC och tygblöjor, uttrycker det som att det inte finns några krav på att praktisera EC på heltid – man väljer den nivå som passar. Vår egen nivå är att erbjuda potta eller toalett vid varje blöjbyte och när bebisen visar tecken, och blöjbyten gör man ju var man än befinner sig. Vår yngsta håller vi över toaletten eller handfatet, och sådana finns överallt: hemma hos andra, på stan, på tåget. En enkätstudie bland föräldrar fann för övrigt att ju mer blöjfri tid barnet hade under dagen, desto tidigare blev det blöjfritt – heltid gav mest effekt, men deltid gav också resultat. Enkätstudier ska tolkas försiktigt, men resultatet matchar vår vardag: i perioder har vi bara pottat vid morgonen, efter hämtning och innan kvällsrutinen, och det har räckt gott för att hålla vanan vid liv hos både barnen och oss. Hur det funkar i praktiken – och vad man kan släppa utan dåligt samvete – har vi beskrivit i inlägget om blöjfri på deltid.

Myt 4: "Det är samma sak som gammaldags potträning med press"

Det här är nog det vanligaste missförståndet. Historisk tidig potträning kunde handla om scheman, krav och bestraffning – det är den bilden många ser framför sig. Babypottning är något annat: kraven ligger på den vuxne, som lär sig läsa av barnet, medan bebisen inte förväntas prestera någonting. Missar är inbyggda i metoden, inte misslyckanden. Vi har skrivit en hel jämförelse av babypottning och potträning för den som vill se skillnaderna punkt för punkt.

Myt 5: "Bebisar har ingen kontroll över blåsan"

Här finns ett korn av sanning, och det är värt att vara noggrann med. Enligt Rikshandboken sker urintömningen hos det späda barnet till en början reflexmässigt, och viljemässig kontroll utvecklas gradvis under de första åren. Så nej, en nyfödd "håller sig" inte medvetet.

Men babypottning kräver inte det. Det är den vuxne som läser av och passar tider – bebisens jobb är bara att slappna av. Rikshandboken beskriver dessutom att spädbarn ofta visar tecken i samband med kiss: barnet ryser till, höjer ögonbrynen eller får en fjärran blick. Det är exakt de signaler pottande föräldrar lär sig känna igen. Inför bajs är signalerna i vår erfarenhet ännu tydligare – vår yngsta gnyr och blir gnällig, och det är också bajset och pruttarna som verkar ge henne störst lättnad; kissen är mest en bonus. Och blåskontrollen verkar påverkas av övning: i jämförelsestudien mellan vietnamesiska och svenska barn tömde de tidigt pottade vietnamesiska barnen blåsan fullständigt redan vid nio månaders ålder, medan de svenska jämförelsebarnen nådde dit först vid tre år.

Myt 6: "Det är ohygieniskt"

Vi förstår tanken – men fundera på alternativet. Vid pottning hamnar kiss och bajs i en potta som töms i toaletten – eller, som med vår yngsta, direkt i toaletten eller handfatet, som sedan sköljs och görs rent precis som efter allt annat de används till. I en blöja ligger samma innehåll mot barnets hud tills någon byter. Samma enkätstudie som nämns ovan fann att mer blöjfri tid hängde samman med färre blöjutslag och mindre användning av salvor. Sedan gäller vanlig handhygien, precis som vid blöjbyten. Vår egen, mindre vetenskapliga observation: den som en gång sluppit skrapa bajs ur en blöja till förmån för att tömma en potta i toaletten ifrågasätter aldrig hygienargumentet igen.

Myt 7: "Man måste börja från födseln"

Inte alls. Ingen forskning pekar ut en bästa startålder – Rikshandbokens linje är som sagt att det inte går att säga när det är bäst att börja. Många familjer börjar vid tre, sex eller tolv månader, och det fungerar; det ser bara lite annorlunda ut med ett barn som redan kan rulla, sitta eller krypa. Vi har samlat våra bästa råd för den som vill börja med babypottning efter 6 månader.

Ärlig slutsats

Kunskapsläget i korthet: forskningen om babypottning är begränsad – mest små studier och enkäter – men det som finns visar inga skador av lyhörd, tvångsfri pottning, och svenska Rikshandboken och 1177 beskriver tidig pottning som en möjlig väg bland flera. Att metoden numera diskuteras i ledande barnläkartidskrifter som Pediatrics säger också något om att den tas på allvar snarare än avfärdas.

Det viktigaste är varken statistik eller tradition, utan följsamhet: ett barn som mår bra av pottan fortsätter man med, ett barn som protesterar får paus. Är du nyfiken på att prova finns hela grunderna i vår guide kom igång med babypottning – och har du frågor om ditt barns hälsa eller utveckling är BVC alltid rätt ställe att ta dem.